(Swedish below)

Los Reggare, como se llaman en sueco, llamémosles rockanroleros pero a la suédois, vienen a ser como grasientos motoristas pero con coches-piscina americanos. Llevan colas de ardilla en las antenas de los automóviles, visten como malotes y casi siempre van juntos. Los hay por todo lo largo y ancho del país pero en los últimos años se han extinguido bastante y donde más abundan, es en el norte de Suecia. Lo espectacular de esta raza es que viven principalmente en pueblos y cuando visitan la gran ciudad se hacen notar, desfilando lentamente por las avenidas con exagerados rugidos y obstaculizando el tráfico. Son respetados aunque beban cerveza y son admirados con ceño fruncido. Siempre estuvieron al margen de la ley aunque perteneciendo al sistema.

Lo primero que me llama la atención de cómo surge este movimiento es cuando leo el libro de Sten Berglind “Raggare”  que cuenta que cuando terminó la II G.M. Suecia era un país intacto y rico, que tenía que mirar hacia algún lado y lo lógico era dejarse guiar por los salvadores, los americanos. Y con el Ford -46, el Ford de la Paz como decían los anuncios, Suecia comienza a importar Chevrolet, Cadillac, Buick, Dodge, De Soto, Pontiac, Oldsmobile… Los jóvenes suecos comienzan como auténticos James Deans viviendo una gloriosa época del Rock´n Roll y según van avanzando las décadas, acaban acercándose más bien a unos ZZ Tops de gorra y tractor con bandera sureña incluida.

Cuando comienza el movimiento, la sociedad sueca se echa las manos a la cabeza observando espantados cómo pervierten las conductas de los demás jóvenes. Los periódicos relatan historias de violencia y orgías. Pero estos rebeldes sin causa, son adolescentes con ansias de comenzar una nueva etapa y disfrutar de sus placeres y además, son suecos, lo que hace difícil que sean verdaderos insurrectos. Incluso ellos mismos no consideran que estuvieran haciendo el mal sino simplemente disfrutando de los coches, de la música y de las féminas, incluyendo ligeros puñetazos de vez en cuando. Lo más sorprendente, es que una de sus normas era que el que iba al volante, no bebía.

Han pasado 60 años de esto y muchos de ellos ya no están pero los supervivientes y los pocos herederos, llevan una vida bastante respetable y han convertido su pasión por lo antiguo y su imagen en  algo que enseñar al público, haciendo quedadas, carreras y exhibiciones. Incluso los más amables, van a las residencias de ancianos a darles una vuelta… Lo que quedará de ellos me es incierto pero desde luego que son verdaderamente genuinos.

Una provocación/ diversión típicamente de Raggare, conducir lento.

________________________________

“Nu är det så att Svensson kallar oss för fyllkajor, skitiga och obildade jävlar”

Att ”ragga” innebar för yrkeschaufförerna i Stockholm förr i världen att försöka få en körning, att plocka upp eventuella resenärer. Det kunde också handla om att ”ragga ihop” gods till en transport. I Småland betydde ”raggare” helt enkelt att vara oborstad.

http://www.fotosidan.se/blogs/garden/31992.htm

Raggare, det är något väldigt egendomligt om man inte är svensk. Man tar de oftast för givet, men att tänka sig att vuxna människor verkligen lever kvar i en ungdoms dröm är som en dröm i sig. De glider skandalöst in genom stan med sina flaggande ekorrsvansar, de dricker öl på offentliga platser och de är oftast snälla. Vad vet vi inte om Raggare. Jo, det är att det finns många kulturer, som till exempel i Spanien där man inte har någon som helst aning om att de ens finns och ännu mindre kan man tänka sig att de finns i det perfekta och väldesignade Sverige.

Fascinerat läste jag Sten Berglinds bok om Raggare som berättar hur det hela började och vilka de var. “Efter andra världskiget står Sverige på startlinjen – otåliga, intakta och klara att sätta fart. Det var Amerika som hade räddat oss och nu var det Amerika som skulle ta oss vidare”. Och det gjorde de med antagligen stor glädje för med detsamma kom Ford -46. Fredsforden som den så skarpsinnt kallades på reklamen och efter den, importerades alla andra bilar: Chevrolet, Buick, Cadillac, Dodge, De Soto, Pontiac, Oldsmobile…


 


Det var James Dean som var förebilden och det var ju förstås ingen höjdare i det toleranta Sverige. Rock n roll, bilar och brudar, var det som gällde. Bråk var det väl också emellan åt, men tydligen inget allvarligt, men det var ju alltid en bra nyhet för tidningar som Expressen och DN som gärna skrev om olika slagsmål, orgier och andra raggarterroristhistorier. Men de här värstingarna var ju ungdommar som helt enkelt ville njuta av livet och provocera som man oftast gör i den åldern. Men visst kunde de kontrastera den usla bilden de hade inför samhället med att hjälpa de som inte hade det så lätt. Till exempel Teddy Boys hade Luciafest för handikappade där de bjöd på kaffe och lussebullar i sin klubblokal i Sköndal. Ledaren Roffe Pettersson påpekar femtio år senare att skildringarna av raggarnas framfart i allt väsentligt var överdrivna: ”Det är bara att läsa innantill i en tidning, så fattar man att det är mycket värre på alla områden nu”. Sen fanns det en äldre dam Edith Jansson “Raggarmorsan”, hon öppnade ett antal fritidsgårdar för raggare, men blev ständigt anklagad av myndigheterna vilket oftast ledde till polisavspärningar. ”Morsan” var säker på sin sak: socialtanter, mossiga kommunalgubbar och raggarutredare hade ingen aning om vad de unga vuxna hade för behov!

Dagens raggare har flyttat ut på landsbygden där de fortfarande njuter av sina bilar, musik och gemenskap. Det finns ju en hel del olika åsikter om raggare än idag, här får man en rätt klar bild av det på www.skiftnyckel.com/ackliga-raggare.

I vilket fall som helst så är de svenskar precis som alla andra, men som lever i en helt egen och genuin kultur.

Klipp ur filmen Raggare! av Olle Hellbom

Anuncios