Stpln – Malmö – Yorokobu

Me alegra haber escrito sobre un lugar impresionante que se esconde en la ciudad de Malmö. Me alegro de que haya salido publicado en Yorokobu y me alegrará aún más saber que estará en manos de cientos de pasajeros que vuelan por los cielos del mundo.

http://www.yorokobu.es/stpln/

Jag skrev en artikel om Stpln, en verksamhet som finns i Malmö, ett så kallat “Makers Space” med andra ord: ett ställe där man kan förverkliga sina drömmar. Artikeln blev publicerad i en spansk tidning med över tusen läsare om dagen men det bästa är att den kommer att bli publicerad i en tidning som kallas Ling. Den här tidningen delas ut på Vuelings flygplan och den har ett otroligt bra innehåll, långt ifrån att vara den typiska flygplanstidningen. Så det känns jätteroligt att tänka att en massa resenärer kommer att tafsa på mina ord medan de väntar på att komma till sitt resemål.

yorok-stpln

la foto-1

Anuncios

Valborg

Y con un gran fuego, se le da la bienvenida a la primavera!

Antiguamente, el 1 de mayo se soltaba el ganado por lo que encender una gran hoguera era un buen truco para mantener alejados a lobos y otros animales salvajes de las vacas y cabras. De paso, se aullentaba a brujas y demás malos espíritus.

Hoy en día, se cantan canciones que dan paso a la primavera y se enciende una gran hoguera que más que cumplir una función, es un símbolo. Pero como decía una joven “no entiendo la gracia de estar mirando un fuego”, supongo que es porque no lo miraba fijamente porque además de bárbaro, es verdaderamente hipnótico.

VARFÖR FIRAR VI VALBORG?

Intressant klipp.

http://svtplay.se/v/2788893/valborg_i_svt/varfor_firar_vi_valborg_?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2788854/sb,p130509,1,f,-1

Det ligger något väldigt vackert och primtivt kring eld. Medan man stod och beundrade elden, stod det några tonåringar vid sidan om och en sa: “Alltså jag fattar inte vitsen med att stå och glo på en eld, det är ju bara eld”. Jag funderade på det där ett tag men det var ju inte så mycket att tänka på, eld är ju inte bara eld. Eld är ett under, för den ger motsatta effekten av vad den står för, fara. Dens styrka gör ju att man snarare blir lam när man tittar på den. För vem stannar inte glor på eld?

Felices pascuas

La Pascua, festividad tan cristiana en España como en Suecia, con la diferencia de que cada grupo religioso lo celebra de acuerdo con su tradición y no sobra decir que ambas son muy variopintas.

En el norte de Europa, todo gira entorno a pollitos y conejitos y en el sur, al crucifijo y a la Virgen. En Suecia, la decoración juega un papel fundamental donde ramas son adornadas con plumas de colores y huevos aparecen en múltiples formas comestibles y no comestibles. Pero lo mejor sin duda, es “la ofrenda” directamente relacionada con la religión cristiana pero relata un episodio histórico alejado de Cristo. Este momento es el que se dio en el siglo XVI cuando se quemaba a mujeres acusadas de brujería, la caza de brujas. Estas brujas volaban la noche del jueves (santo) a Blåkulla, un nombre que se le daba al infierno donde el diablo las esperaba para tener una noche de verdadero desenfreno… Así pues, en Suecia el disfraz típico es vestir a las niñas de brujas (!?). Supuestamente esta tradición comienza en el siglo XVIII y quienes se disfrazaban, eran adolescentes que se pintaban la cara con carbón, algo que ha cambiado mucho con el paso del tiempo ya que fue bajando la edad y ahora son los niños quienes llevan la cara pintada y de otra manera: los pómulos rojos y pecas en la nariz. Sus accesorios son la escoba, un gato negro y una cafetera pero que no falte la cesta para ir por las casas de sus vecinos cambiando sus dibujos de pascua por caramelos. Es paradójico como este capítulo infernal haya evolucionado hacia la más pura inocencia pero como en cualquier cultura popular, la mejor manera de enfrentarse al miedo, es encarnarlo.

Parece ser que el hecho de que sea el jueves el día que las brujas partían hacia Blåkulla se debe a que fue cuando Judas traicionó a Jesús y así, soltó todos los malos espíritus.

Más sobre la Pascua sueca para extranjeros

http://pidde-andersson.xomba.com/swedish_easter_beginners

DEN HELIGA VECKAN

Påsk är en tradition som lever kvar både i Sverige och Spanien och som har sitt ursrpung i kristendomen men som det brukar vara kör varje religösa grupp sitt race. Bortsätt från påskpyntet, klär man i Sverige ut sina barn till påskkärringar vilket kan vara ganska gulligt men om man tänker på vart denna tradition kommer ifrån är det häpnadsveckande då enligt gammal svensk tradition åkte häxorna till djävulens gästabud, vilket var Blåkulla och där “umgicks” de med den Onde och hans anhang. Om man gämför denna “djävulska” sidan på den kristna tron med den spanska katolska får man se en riktigt härlig kontrast. Medan man i Sverige inte bränner sina häxor längre utan ger dem en liten korg för att tigga lite godis, går man i Spanien och bär en rad olika religösa ikoner (och vissa väger flera hundra t o m tusen kilo). Processioner finns i varje by och även om man inte är särskilt religös är det hårresande. Under veckan hedrar man minnet kring Jesus korsfästning och den sorg som upplevdes vid denna tid, speciellt för hans mor Maria. Kvinnor går därför klädda i svart medans männen är klädda med kåpor och huvudbonader som täcker ansiktet (det ska vara anonymt) färgen beror på broderskapet. Barnen klär man ut i samma typ av uniform.

Man kan gå i flera timmar och sörja och varje dag är det en procession eller flera. Egentligen sörjer man inte så mycket längre, det är ett särskilt allvar under processionen men själva påsken har förvandlats till ett semestertillfälle. Man pyntar heller inte hemmen som i Sverige utan man koncentrar all dekoration på ikonerna som är täckta av guld, silver och blommor.

P.s. Jesus uppståndelse förvandlar sörjandet till dans!

Det är helt förvånande hur kristendomen kan förvandlas till så olika traditioner och hur dessa inte påminner om varandra på något sätt.

#spanishrevolution

Y sucedió. Las quejas al aire, se hicieron reales. El miedo y el egoísmo se quedó de lado. El pueblo se volvió a unir. La justicia social vuelve a ser lo más importante. Lo mejor, la reivindicación continúa.

I ett land som har gått igenom och tålt en hel del, där man inte vågar säga ifrån eller där man tror att klaga inte hjälper. Har dess folk äntligen gått ut på gatan och klagat, man ber om social och politisk respekt. Man ber om Riktig Demokrati. Det började 15maj och idag, 19 juni fortsätter protesterna och indignationen har spridits över hela Europa. En fredlig revolution är här och om den politiska klassen inte lyssnar kan de börja söka sina bästa hackers.

20 de mayo

19 de junio

JANTELAGEN

MEMORIA HISTÓRICA DE COMPORTAMIENTO ESTRICTO

Parece ficción pero tiene algo de realidad. Existió o existe en Suecia una especie de ley social, no jurídica llamada “Jantelagen” que se basa en que nadie se puede creer mejor que otro, en ningún aspecto. Si se tiene en cuenta que Suecia es un país que supuestamente se esfuerza en que cada individuo comience y/o esté en igualdad de condiciones, se puede intuir que algo de estos estatutos están intrínsecos en su forma de ser y que si se considera solo el concepto de “no creerse superior a nadie”, suena moralmente aceptable. Sin embargo, indagando en el tema, hay muchos que piensan que es la gran lacra de Suecia.

  • No pienses que eres algo.
  • No pienses que eres igual de bueno que nosotros.
  • No pienses que eres más inteligente que nosotros.
  • No te creas que eres mejor que nosotros.
  • No pienses que sabes más que nosotros.
  • No pienses que eres superior a nosotros.
  • No pienses que sirves para algo.
  • No te rías de nosotros.
  • No pienses que alguien se preocupa por ti.
  • No pienses que puedes enseñarnos algo.

“Jack Yan believes that the lack of proud in the Swedish brand has to do with “the Jante Law” (Jantelagen), a typical Scandinavian pattern of group behaviour that negatively portrays and criticizes success and achievement as unworthy and inappropriate.” Swedish Wire

Un extranjero en Suecia opina en un blog:

“Yo vivo en suecia y una de las cuasas de deprecion tan grande que tiene esta gente es el dicho jantelagen. Si uno como ser no se cree mas grande y su perior a los demas, pues entonces nunca llegaras a ser nada y lo primero que te autodestruiras es tu misma autoestima. Por lo tanto amigos mios sigamos como hacemos en nuestros paices que con menos dinero y desarrollo vamos bien!”

Hay opiniones para todo, claro.

Jantelagen surge del libro “En flyktning krysser sitt spor” de Aksel Sandemose en 1933 y publicado en Suecia al año siguiente. El libro está escrito en “Bokmàl” que es un lenguaje escrito, similar al danés pero resulta ser noruego y es precisamente en un pequeño pueblo de Dinamarca llamado Jante, donde se desarrolla la novela. Según data, es un pueblo oprimido que para mantener un orden en la sociedad, conviven estas reglas no escritas y donde el protagonista rompe todas éstas alcoholizándose, violando a féminas entre otras cosas, como consecuencia del asesinato que cometió a los 17 años. Muchos son los suecos que opinan que el libro en sí es enfermo, denso e incluso tonto pero parece ser que otros sugieren que el simbolismo que utiliza puede ser una manera de reírse del lector.

El caso, es que hay una parte que ignora la existencia de “Jantelagen”, otra que quiere olvidarla, otra que piensa que si el ser humano tuviera más en cuenta estas reglas sería más humilde y luego el Parlamento sueco, que la considera una discriminación absoluta. Independientemente de cada opinión, el hecho es que el libro tuvo su repercusión, sobre todo en la vida de campo y ciudades pequeñas donde había menos espacio para la innovación. De lo que aventuradamente no dudo, es que “Jantelagen” caló de alguna manera y no hay más que ver la sospechosa amabilidad con la que los suecos tratan a las personas.

Pero lo mejor, es la última regla que sino impone respeto, da mucho miedo.

¿No crees que sabemos algo sobre ti?

“ROMANEN SOM VERKAR SKRIVEN AV EN KOMPLETT GALNING”

Hanna Anderson, 25 – 1 – 2000

En dag kom ordet bara fram i mitt huvud “Jantelagen”. Jag måste erkänna att jag hade en ganska romantisk bild av vad det kunde vara. Medan jag promenerade började jag koppla ordet med det svenska beteendet. Min bild av Jantelagen var  just då själva konceptet “du ska inte tro att du är bättre än någon annan” och jag tyckte att det matchade ganska bra med hur svensken är. Jag tänkte på hur flitiga de är och hur mamma alltid sa “det är fult att skryta”. När jag började forska lite och speciellt när jag läste de tio “budorden”, kändes det snarare som en skräck film. Jag blev väldigt chockad och det gjorde saken ännu mer spännande, speciellt att få veta och se vad som finns kvar av detta idag.

  1. Du skall inte tro att du är något.
  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
  7. Du skall inte tro att du duger till något.
  8. Du skall inte skratta åt oss.
  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

I boken tillfogas senare ett elfte bud, som brukar kallas ”Jantelagens strafflag”. Den är formulerad som en fråga och lyder:

(Den här är min favorit)    11. Tror du inte att vi vet något om dig?

Först och främst fick jag veta att denna “lag” kom från en bok, “En flykting korsar sitt spår” (1933) skriven av Aksel Sandemoses. Jante var namnet på hans barndomsstad Nykøbing på Mors i Danmark. Boken kom tydligen ut ett år senare i Sverige. Alltså kommer dessa kontroversiella ideer från en novell! Och hur den har kunnat haft ett så stort inflytande att till och med Riksdagen anser det som diskriminering får mig att bli ännu mer intresserad på sitt påverkande i det svenska samhället.

Däremot beskriver nationalencyklopedin de tio “budorden” direkt för satiriska. Men det finns många extrema synpunkter på Jantelagen från grupper i Facebook som tycker att man ska se upp till den och att svenskarna kanske skulle vara bättre människor om de fäljde några av dessa regler. Medans andra avskyr Jantelagen och anser att den har försört en hel del www.jagvillblirik.se. Många utlänningar tycker också att det har drabbat svenskarna på ett negativt sätt och att det har gjort att svensken har svårt att ta för sig.

“Jack Yan believes that the lack of proud in the Swedish brand has to do with “the Jante Law” (Jantelagen), a typical Scandinavian pattern of group behaviour that negatively portrays and criticizes success and achievement as unworthy and inappropriate.” Swedish Wire

Vad jag också har kunnat konstatera är att det är många som inte ens känner till den och att de heller inte har något större intresse av att veta vad det handlar om. För visst är det väl så att svenskens progessiva synpunkt gör att man enbart bara tittar bak i tiden för att se hur långt man har kommit. Antagligen därför skrev Gudrun Hjelte 1982, Jäntelagen

1.Du ska tro att du är något.
2.Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.
3.Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.
4.Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa, kan du uppskatta dem som är bättre.
5.Ibland vet du mer än andra.
6.Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.
7.Du duger till mycket.
8.Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri.
9.Du ska tro att många bryr sig om dig.
10.Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.
11.VARFÖR? För att du är någon, en som behövs!

TRADICIONES QUE NUNCA MUEREN

NI A PESAR DEL TRÁFICO, NI DE LA MODERNEZ

Caminado a paso lento procesaba un conjunto formado por peruanos y españoles bañados por un atuendo  morado y llevando como manda la tradición, diversas estampas religiosas más la bandera española y la peruana. La primera parte del grupo la constituían hombres que cercaban el conjunto con una gruesa cuerda, eso sí, todo el mundo entraba y salía a su antojo (entiendo que eran familiares), luego les seguía diversas mujeres con incensarios y a continuación, y para mi más sorprendente, es quién llevaba a la virgen, mujeres.

Luego venía la banda donde cada músico llevaba a su espalda el orden de las canciones sujetas con pinzas  de colgar la ropa enganchadas al cuello de la chaqueta.

Pero lo más fascinante es que procesaban por la calle Fuencarral, más famosa por lucir con orgullo un sinfin de comercios que venden artículos de rabiosa actualidad donde se puede encontrar el último grito en moda popular además de tiendas de última tecnología. Si el contraste no podía ser mejor, se sumaba la mezcla de personas vestidas de zombies, vampiros, enfermeras cachondas y cowgirls???… que celebraban alegremente el día de los muertos vivientes.

Una vez llegados a la glorieta de Bilbao, giran hacia la calle Sagasta y han de continuar por ¡el carril bus! Así que entre coches pitando y gritando atleeeeti, atleeeeti, atleeeeti, el ritual continúa eso si, sin molestar al creyente pero no practicante.

***Resulta que en Perú, en octubre se celebra el mes morado donde sale en procesión la imagen del Señor de los Milagros, tal vez de ahí, que lo llevaran mujeres… y que es la devoción (según wikipedia), con más fuerza en el Perú y considerada en el Observatorio de Roma, la procesión más multitudinaria que hay, de ahí su extensión de mano de los peruanos por el mundo.

___________________

TRADITIONER SOM ALDRIG DÖR

BORTSÄTT FRÅN TRAFIKEN ELLER TRENDERNA

Och så är det fiesta idag i Spanien, som det brukar vara i det här landet där festandet inte bara sker  på natten utan även på vardagen tack vare katolicismen. Men inte visste jag att mitt i den mest komersiella och trendigaste gata i hela Madrid skulle jag finna en procession. Även om det är vanligt med religösa sammanhang så är det inte det på Halloween utan under stilla veckan.

Men där går en lång rad lilaklädda människor med en massa religösa ikoner plus en spansk och peruansk flagga framför en Apple Store. De går sakta men säkert med orkester och det mest häpnadsveckande bortsätt från omgivningen är att det är kvinnor som bär karossen, något som är väldigt sällsynt i Spanien vilket gör det  uppendbart att det inte handlar om en spansk “offering” utan antagligen har med en peruansk tradition att göra.

I gruppen finner vi först män, sedan kvinnor som går med rökelser och efter de kommer de här kvinnorna som bär på vad som brukar vara en jungfru (beroende på staden eller dagen brukar det vara en enskild jungfru och vem sade att det bara fanns en??) är i detta sammanhang en Jesus (kanske därför det är kvinnor som bär honom) sedan kommer orkestern som med klädnypor har sångordningen fastspänd på ryggen.

Visst kan man finna detta fascinerande men spänningen blir som mest när de kommer ut på en större gata där polisen tvingar de att gå på bussfilen så att bilar och bussar kan fortsätta att cirkulera. I Sverige kan man ju anse detta normalt för det är ju inte så många som är religiösa men i detta land där alla helt plötsligt är jättetroende när det handlar om att högtidlighålla en tradition så är det lite konstigt. Men i det här fallet är det ju fel årstid för en spanjor. Så här går dessa människor och manifesterar sin tradition som enligt Vatikanen är den mest populära i Peru, bland bilar som skriker fotbollshymner när de åker förbi, zombies, vampyrer, sexiga sjukskötersor och till och med cowgirls.

CROSSCOUNTRYWORD

VACACIONES SUECAS

La educación musical en Suecia es infinitamente superior a la española, de ahí el gran número de grupos suecos que año tras año son exportados al extranjero, (además de que el gobierno apoya económicamente a las bandas que tocan fuera porque expanden la cultura sueca… o eso me dijeron). Tal vez lo correcto en realidad, sería decir que es en España donde la educación musical escasea o está obsoleta y que lo normal debería ser lo de Suecia, donde le puedes preguntar a un niño de 13 años o a una señora de 60 años cómo se llamaba la cantante de Las Supremes, y lo saben.

Pero quién me iba a decir que hasta en un crucigrama popular de dificultad 2 de 4, pone a prueba los conocimientos musicales del colectivo enganchado a este tipo de pasatiempos. El especial semana santa no sólo va de comidas típicas de esta festividad, ni de polluelos y tulipanes sino que va de música y es que este número abre con “Grease” para a continuación dejar a cualquier español atónito con un especial “country” y no va de sombreros vaqueros, rodeos y Billy Ray Cyrus, sino de Nashville donde las preguntas son:

*Muchos de los grandes del country dieron sus primeros pasos aquí (¿Cuántos saben que es Grand Ole Opry?)

*Famoso parque de atracciones relacionado con la mujer de la primera foto (Dolly Parton)

3 preguntas en 1

*¿Cuál es el estado de Nashville?

*¿Cómo se llama la estrella del country casado con Nicole Kidman?

*¿Cómo se llama la mujer del legendario Johnny Cash?

______________

MUSIKSEMESTER

Nu undrar jag om det är Sverige som har en otroligt stor musikkultur eller är det Spanien där den är helt usel. Vad är det normala? Ett helt vanligt svenskt Semester Kryss hade en dubbelsida med en massa country frågor, musikstilen alltså och inte handlade de om rodeo och cowboystövlar utan om frågor som har med Nashville att göra, visst är det angående en svensk countrysångerska men i vilket fall som helst tror jag aldrig en Manolo skulle klara det. Kanske en äldre svensk dam hade tyckt att  vissa frågor var lite svåra men hon skulle ändå känna igen dem.

Det lustigaste är att det är ett påsknummer där det normala är att det handlar om påskägg och tulpaner, men här blandas tradition med musik (första sidan börjar med musikalen Grease) och bäst av allt är att det är ett “lättsamt inslag”.

Nu får vi se hur många svenskar klarar det.


LAS LETRAS DEL BARRIO

Las Letras del Barrio se cambian de muda y exhiben sus nuevos diseños en una exposición tipográfica. La muestra recoge una reinterpretación de las letras que inundan las calles bajo la visión subjetiva de diversos artistas e ilustradores que inspirados tanto en la vida cultural del barrio como en su actividad, nos muestran un nuevo escaparate estilográfico.
La exposición recrea la entidad del barrio aunando tradición y vanguardia, dos valores que constituyen su esencia representados en un espacio que precisamente ha vivido esta transición, la antigua imprenta de Gráficas Almeida. Comisariado por Grandegraphix y una servidora, las Letras del Barrio se presentan desde un punto de vista gráfico y simbólico, recordándonos la relevancia que tiene el arte tipográfico  para nuestros sentidos.

Las obras se podrán apreciar del 16 al 25 de julio en Gráficas Almeida C/ Santa María, 16.

Inauguración Viernes, 16 con demostración tipográfica a cargo del Maestro Almeida.

Taller de tipos móviles realizado durante la exposición Maestro Neyra.

Visita guiada por el Barrio De Las Letras a cargo de Juan Carrete y Eduardo Scala.

Verano popular

Si anteriormente la cosa iba de banderas, Vicente del Bosque ha dado el impulso final para que prácticamente toda la nación se vista de rojigualda con orgullo. Es decir, por fin una España más o menos unida por algo.

Mientras Suecia con su boda Real ha conseguido lo contrario, un pueblo dividido entre monarquía y república, eso sí, la bandera sigue ondeando igualmente.

FAST GALLERY No.5

CONVOCATORIA


El CA2M Centro de Arte 2 de Mayo de Móstoles (ya hablaré de este fabuloso lugar pero para quien pueda, que vaya a comprobarlo personalmente) sigue de Picnic sin parar de alimentar al público con deliciosas propuestas auditivas y visuales. Este jueves, el anfitrión del Picnic es Fast Gallery.

Si en anteriores ediciones Fast Gallery nos ha deleitado con arte para llevar, efímero, audiovisual  y secreto, ahora vuelve a las andadas con una exposición móvil. Esta exposición cuenta con 2 particularidades: el público es quien crea las obras y además serán exhibidas en marcha. La convocatoria invita a cualquier ciudadano del mundo a que cree su propia bandera, estandarte, gallardete, escudo, armadura, banderín, lanza o pendón convirtiéndose en una exposición colectiva de obras portátiles.


La concentración comenzará en la Plaza del Pradillo (MetroSur Pradillo, L12) próxima al museo, desde ahí se emprende la marcha que desembocará en la terraza de CA2M donde los grandiosos Hermanos Pizarro recibirán a los participantes e invitados con su más que popular estallido de alegres melodías del pasado.

Más info sobre el evento

CA2M Picnic Sessions

FAST GALLERY n. 5 “Banderas, estandartes y gallardetes”
Pasacalles-Convoy @ CA2M, Picnic Sessions “Futuro Imperfecto”

Jueves 8 de julio, 2010

Hora: 21 h.

Lugar: Plaza del Pradillo en Móstoles (MetroSur Pradillo, L12) – Terraza CA2M Centro de Arte Dos de Mayo en Móstoles (Avda. Constitución 23, 28931 Móstoles)



MELODÍAS PIZARRAS

LO ANTIGUO ES MEJOR Y MÁS DIVERTIDO

Una afirmación digna de reflexión, para los que les guste reflexionar. Lo de “mejor” será  discutible para algunos pero “más divertido” lo es sin duda. Esta controvertida frase proviene de Longino y Marciano Pizarro, 2 hermanos anclados en el pasado que encerrados en el torreón de la calle Londres, han viajado por el mundo a través de un espectro musical muy pero que muy variadito, dentro de un formato aparentemente obsoleto, como son los discos de pizarra. Cuentan con una fabulosa colección de pizarra heredada de su padre Plutarco, que con gran cariño y entusiasmo han decidido compartir con todo el que tenga un transistor o conexión a internet.


Melodías Pizarras es donde desemboca esta explosión desenfrenada de ritmos y tonadas que si no hacen que bailes en tu salón, al menos harán que  vibres con la impresionante documentación de la que disponen, proveniente de las anotaciones de su veterano padre  Plutarco.  El legado está dividido en una Edición Clásica consistente en música cantada y/o compuesta por hispanohablantes como Los Lecuona Cuban Boys, Bonet de San Pedro, Pérez Prado  (cara de foca), entre otros grandes (y menos conocidos) del panorama latino de ambos lados del atlántico, y en la Edición Terráquea abarcan el resto de deliciosos estilos de todo el mundo como el western swing, calypso, foxtrot, hawaiian e incluso maravillas y rarezas africanas.

Su blog con exquisitas imágenes

Podcast

¡Salud y pizarra!

__________________________________

VAR DET BÄTTRE COH ROLIGARE FÖRR?

Kan man heta Åkerblom, Bergqvist eller Holmgren, så kan man väl också heta Stenkaka. Hade Bröderna Pizarro varit svenskar  så hade de absolut burit detta melodiösa efternamn men otroligt nog så är de spanjorer. Dessa bröder har ett mycket roligt och underhållande radioprogram i det som skulle motsvara P3. Programmet heter Stenkaks Melodierna “Melodias Pizarras” där de enbart spelar gamla stenkakor, allt som kommer från den antika grammofonen är en underbar upptäckelse. De har två program, ett pà fredagar som är det klassiska och som består utav spansktalande kompisitioner eller kompositörer, som går från Los Lecuona Cuban Boys, Bonet de San Pedro, Pérez Prado med flera, inte så kända men lika magnifika, man har till och med hört svenska sángare som sjungit pà spanska, med en mycket mild och svensk accent. Pà lördagar kan man höra det mera internationella programmet där de spelar melodier från jorden runt som western swing, calypso, foxtrot, hawaiiansk och till och med udda afrikanska stycken.

Vart dessa bröder kommer ifrån är inte så klart. Man vet att dom alltid har varit instängda uppe i ett högt torn tillsammans med en enorm skivsamling som de fick ärva av deras far Plutarco. Mendans fadern var ute och letade efter nya och spännande musikstilar runt om i världen, fick bröderna bara resa genom musiken, men inte verkar de har lidigt på grund av det, för med glatt humör har de klarat att ta sig ut ur tornet och åka ända till Radio Huset i Prado del Rey där de spelar alla dessa fina och roliga melodier för att nöja alla som har en radioapparat eller bredband.

Deras blog med underbara bilder

Örongodis

Skål och stenkakor!

IMPERSONATOR

Ayer encendí la radio (RNE3 Tres en la carretera), y para mi sorpresa escuché una entrevista con un sueco llamado Tom Kallene, acompañado de un surtido musical chill out/jazz fusión con tintes flamencos entre pregunta y pregunta. El motivo de su visita era que hoy mismo, 14 de junio, presentaba su libro “Sueco se escribe con ñ”, Suecia se mide en el espejo español.


El libro de Tom, el sueco, relata su visión de los españoles, compara las distintas maneras de entender la vida de ambas culturas y piensa que lo que les une, es la admiración mutua. Puede que el origen de esta unión tenga algo que ver con su teoría preferida de “hacerse el sueco”.  La teoría se remonta a la Guerra de Flandes, donde muchos suecos se unieron a las tropas holandesas simplemente para ganarse el pan. Los soldados españoles no vieron en los suecos un enemigo, sino que entendían que estaban luchando por otros motivos por lo que les solían perdonar la vida. Los holandeses no tardaron en darse cuenta de esto y pronto comenzaron a decir que ellos también eran suecos.

Tom, lleva 20 años en España y se siente más español que sueco, en las cosas más básicas. Le gusta la cultura del bar, un lugar donde quedar porque para un español no hay otro, y le gusta especialmente porque es un lugar que te enseña a socializarte. Piensa que el pueblo español es un pueblo alegre y donde la vida se celebra bastante.

A Tom Kallene le gustan los espectáculos Taurinos, a mi no.

Su blog http://blogs.rtve.es/usuarios/tom

La entrevista http://www.rtve.es/podcast/radio-3/tres-en-la-carretera/

__________________________________

Igår upptäckte jag att Tom Kallene också har väldigt roligt med att observa kulturer. Han är svensk och var med i en intervju på radio (RNE3) där han berättade lite om hans nya bok som kommer ut idag “Sueco se escribe con ñ”. Boken handlar om hans sett att se den spanska kulturen. Han berättade om hur Pamplona fångade honom när han kom till Spanien som lite äldre och om hur fascinerande han tycker spanjorerna är. Han dyrkar kulturlivet som för honom innebär i stort sett det traditionella firandet. Han går på tjurfäktining, hänger gärna på caféer och älskar att upptäcka nya ställen i Spanien. Under intervjun svarar han på lite frågor angånde Sverige och blir själv förvånad när han tänker på hur fattigsverige har förvandlats till ett heminrednings imporium på kort tid.


Tom har bott i Spanien i 20 år vilket har gjort honom att känna sig mer spansk än svensk och han tycker praktiskt inget illa om det spanska samhället. Medans jag lyssnar på programmet kommer jag att tänka på “¡Caramba! säger dom aldrig” av Herman Lindqvist en spansk kåseriesamling. Det var första boken jag såg som kom med två kassettband. Det kanske skulle vara roligt att jämföra dessa två böcker och se om spanska kulturen har ändrats på 20 år.


Jag tycker inte om tjurfäktning eller djurplågeri.

POR UN AFRO, TE HAGO UNA IMPLOSIÓN

ALLWAYS ALL WAY

La conciencia medioambiental lleva décadas arraigada en la cultura sueca. Aún siendo un país consumista han sabido valorar los materiales, reutilizarlos y darles un nuevo sentido tanto dentro de sus vidas, como al objeto en si. En este contexto, Pascale Marthine Tayou, un camerunés nacido en la década de los 60 y convertido en nómada desde hace 20 años, ahora expone su particular visión del mundo en Malmö Konsthall, donde se complementa perfectamente en el tiempo y lugar donde se exhibe, porque aunque el reciclaje sea algo natural en la sociedad sueca, no deja de impresionar la forma en la que nos muestra su nuevo uso, convirtiéndola no sólo en una, sino en abundantes y abrumadoras obras de arte que principalmente trata el choque de culturas frente a la semejanza como individuos. Prácticamente todo el conjunto de su obra está hecha de madera, metal, plástico, papel y cristal que en un periodo anterior fue destinada a otros usos y que ahora se expone con una clara estética africana azotada por las influencias occidentales y orientales.


Nada más entrar en la sala, te invade un poderoso aroma a madera, los colores te atrapan y las figuras tienden incluso a ser amenazantes de lo inmensas y llamativas que son. Constantemente pasas de ser un pequeño insecto a un gigante pero a veces te parece que eres de tamaño normal y cuando tiendes a sentirte ordinario no puedes evitar el impulso de querer tocar lo que se exhibe delante de tus ojos. Es casi vertiginoso tratar de entender cómo este camerunés le ha dado tiempo a crear todo este grosso, siendo obvio que es el reflejo mismo de todo el material que somos capaces de acumular y digerir en un intervalo de tiempo cualquiera.

Haciendo un rápido recorrido por la sala, nos encontramos con troncos, mangueras, telas, bolsas de plástico, neones y un sin fin de objetos cotidianos convertidos en pulpos de gasolina, vertidos de vida, muerte y esperanza, divisas falsas, objetos de jardín clavados en campos de cultivo y sobre todo, en este torbellino de estímulos, metáforas e introspecciones reina ni más ni menos que una invertida y colorida Eyjafjallajökull, que nos vuelve a recordar las dos caras de la moneda: inmensa belleza y aplastante peligro hecha a base de incontables bolsas de plástico que nos hace volver a la reflexión de que la vida es cómo cada uno la quiera ver. Para Pascale Marthine Tayou, “it´s all about the pleasure of life”.


_____________________________

ALLWAYS ALL WAY

Pascale Marthine Tayou (*1967, Kamerun) arbetar med skulpturer och storskaliga installationer både i det offentliga rummet och på konstinstitutioner. Hans verk är gjorda av återvunnet material, såsom trä, plast, metall, pappersbitar och glas. Tayou använder även målningar och filmer för att skapa sina komplexa installationer.

Utställningen Always All Ways. Omnes Viae Malmö Ducunt* på Malmö Konsthall tar upp en rad olika teman och publiken möter frågeställningar kring och aspekter av kulturmix, med särskilt fokus på miljön, den gemensamma grund som alla olika kulturer i världen vilar på och är beroende av.

Pascale Marthine Tayou har skapat nya verk direkt för Malmö Konsthall. Utställningens kärna utgörs av tio små husliknande konstruktioner, ett gytter av lusthus. Installationen Garden houses (Lusthus) påminner om en kåkstad byggd av fotografiska bilder och återvunnet material, där material från Tayous hemland Kamerun blandas med kommersiella förpackningar och avfallsprodukter som hör till den västerländska kulturen. Det visuella bruset och det använda materialet skapar en förvirrande, kaotisk upplevelse för betraktaren.

I utställningen använder sig Tayou av naturliga ljud, från till exempel fåglar och vatten, för att belysa hur människans rörelser och urbana strukturer påverkar vår miljö. I andra verk som Octopus (Bläckfisk) och Urban animals (Urbana djur) använder Tayou fabrikstillverkat material, vanligen hämtat från bensinmackar och byggnadsplatser, och omformar detta till djurliknande varelser. Verken Garden houses, Birds melody (Fåglars melodi), Octopus och Umbrella City (Paraplystaden) vittnar om Tayous intresse för produktion och naturresurser, och här ges installationerna en tydligare samhällskritisk prägel genom sin implicita kritik av överproduktion.


Always All Ways. Omnes Viae Malmö Ducunt återspeglar tydligt Tayous egen nomadiska tillvaro, flyttandet från land till land, och hur han samlar och presenterar intryck från sitt hemland Kamerun och de länder han passerat under sitt liv. Tayou pekar på olika nivåer i våra kulturer och våra kulturella identiteter, och överbrygger i sina verk kulturella klyftor och identitetsskillnader.

BELLEZA INFINITA

Éste término tan abstracto lo materializa una editorial ibérica que da cabida a todas las vertientes de la belleza con un criterio y un gusto refinadísimo.

Sus publicaciones son muy diversas, tanto que resulta casi imposible clasificar. La editorial habla de la reflexión de lo bello, de la creación y de la experiencia estética y cierto es que cada publicación es una experiencia completamente nueva y distinta de las demás. Hay humor, riesgo, delicadeza, musicalidad, respeto y una infinidad de belleza abrumadora.

Se puede decir que es de esas editoriales que no defraudan, donde sabes que todo tiene un sentido y lo que es más importante, te muestra una nueva manera de ver la realidad (si es que la hay).

Aquí cada obra se convierte en una pequeña gran obra de arte.


www.bellezainfinita.org

_______________________

OENDLIG SKÖNHET

Var och en ser ju världen på sitt sett men det här är ett spanskt förlag som väljer att ge ut det mest individuella synpunkterna på det vackra, det kanske bara är en estetisk fråga men sanningen är att de utforskar det mest individuella perspektiven på saker och ting med humor och respekt.

Varje publicering är ett konstverk som man redan ser på första ögonkstet vilket leder till den här oendliga skönheten. De håller sig på borta från det kommersiella och man kan bara få tag på de på deras hemsida eller i ensataka och små bokhandlare om man inte träffar på de i nån liten bok/konstfestival. Bäst av allt är att man knappt behöver kunna spanska för att njuta av deras vackra verk.

2 CUADROS

Una prima mía sueca vino hace un par de veranos a pasar unos días en un lugar de Castilla La Vieja. Cada mañana se iba a dar un paseo de una hora por los alrededores. Un día, después de su paseo me dijo “¿este país no es maravilloso?, acabo de ver dos coches empotrados en un cruce donde la posibilidad de chocarte es prácticamente nula, luego he seguido andando y de camino aquí, he visto un señor en su finca regando sin parar un arbusto completamente seco, y eso que hay sequía”.

A modo de anécdota se lo conté a mi padre, que es español, y me dijo “ya, pero lo que tu prima no sabe es que los que se habían chocado eran unos rumanos y que ese arbusto en concreto, es así, no está seco y hay que regarlo”.

Lo que mi prima no vio, porque seguro que dio por hecho que el dueño era gaditano o cubano, fue la verja de otro vecino, completamente azul piscina en pleno campo, que era de ese color porque nada más lejos de la realidad, al propietario le había sobrado efectivamente, pintura de la piscina y había pintado su verja.


_________________________________________


Mitt ute på landsbygden i den södra castilien, står min svenska kusin helt häpen och funderar på hur två bilar har lyckats krocka i en korsning mitt ute på en öde landsväg. När hon kommit över förvåningen fortsätter hon att gå, då får hon se en äldre man som vattnar hysteriskt en snustorr buske, året torkan är som värst. Hon kommer och berättar det för mig med stor entusiasm och bara äalskar den här bilden av Spanien, ren surrealism.

Jag tyckte att det var ganska roligt  så jag berättade det för min far, som är spanjor och han säger “vad din kusin inte vet är att de som krockade var rumäner och att den busken mannen vattnade är inte torr, utan att den är så och den ska vattnas.

Konstigt nog sade min kusin aldrig någonting om grannen som hade ett poolblå grind. Hade hon vetat att orsaken till att den just var den färgen, hade hon garvat ihjäl sig. Så sant som säkert är hans grind poolblå för att han fick över  lite målarfärg när han målade poolen. Det kallar jag återvinning.



YO COMPRÉ UNA SELVA

Éste es el título del documental de Jacob Andrén, que se pregunta dónde estará la selva que supuestamente salvó cuando tenían 8 años.

En 1991, 400.000 niños de toda Suecia reunieron fondos para comprar una selva en Costa Rica ante las amenazas empresariales. 4000 colegios se implicaron en la causa, 2/3 de los colegios suecos. La clase de Jacob consiguió reunir a base de mercadillos y otras actividades, más de 1000€, lo correspondiente a 5 campos de fútbol.

Durante 20 años Jacob Andrén, ha pensando mucho en su selva, cómo sería, qué animales tendría pero sobre todo, si sigue ahí. Ante esta duda Jacob recurre a su antiguo colegio para recopilar información, acude a la organización Sueca encargada de gestionar los fondos y finalmente, se va a Costa Rica a buscarla.

El documental dura una hora aproximadamente, está narrado en primera persona y junto a Jacob, el espectador va descubriendo una realidad desgarradora que deja con la incógnita hasta el final. Está en sueco pero hay partes en español e inglés.

Si Jacob lo encuentra o no, se puede ver en el minuto 49. Es verdaderamente espectacular.

http://svtplay.se/v/1987613/dokumentarfilm/jag_kopte_en_regnskog

Impresionará a cualquiera descubrir nuestra capacidad individual de intervenir en un sistema de destrucción.

___________________________


http://svtplay.se/v/1987613/dokumentarfilm/jag_kopte_en_regnskog

Det finns inte så mycket mer att säga än att det gjorde jag också. Min ska vara i Amazonen.

RAGGARE

(Swedish below)

Los Reggare, como se llaman en sueco, llamémosles rockanroleros pero a la suédois, vienen a ser como grasientos motoristas pero con coches-piscina americanos. Llevan colas de ardilla en las antenas de los automóviles, visten como malotes y casi siempre van juntos. Los hay por todo lo largo y ancho del país pero en los últimos años se han extinguido bastante y donde más abundan, es en el norte de Suecia. Lo espectacular de esta raza es que viven principalmente en pueblos y cuando visitan la gran ciudad se hacen notar, desfilando lentamente por las avenidas con exagerados rugidos y obstaculizando el tráfico. Son respetados aunque beban cerveza y son admirados con ceño fruncido. Siempre estuvieron al margen de la ley aunque perteneciendo al sistema.

Lo primero que me llama la atención de cómo surge este movimiento es cuando leo el libro de Sten Berglind “Raggare”  que cuenta que cuando terminó la II G.M. Suecia era un país intacto y rico, que tenía que mirar hacia algún lado y lo lógico era dejarse guiar por los salvadores, los americanos. Y con el Ford -46, el Ford de la Paz como decían los anuncios, Suecia comienza a importar Chevrolet, Cadillac, Buick, Dodge, De Soto, Pontiac, Oldsmobile… Los jóvenes suecos comienzan como auténticos James Deans viviendo una gloriosa época del Rock´n Roll y según van avanzando las décadas, acaban acercándose más bien a unos ZZ Tops de gorra y tractor con bandera sureña incluida.

Cuando comienza el movimiento, la sociedad sueca se echa las manos a la cabeza observando espantados cómo pervierten las conductas de los demás jóvenes. Los periódicos relatan historias de violencia y orgías. Pero estos rebeldes sin causa, son adolescentes con ansias de comenzar una nueva etapa y disfrutar de sus placeres y además, son suecos, lo que hace difícil que sean verdaderos insurrectos. Incluso ellos mismos no consideran que estuvieran haciendo el mal sino simplemente disfrutando de los coches, de la música y de las féminas, incluyendo ligeros puñetazos de vez en cuando. Lo más sorprendente, es que una de sus normas era que el que iba al volante, no bebía.

Han pasado 60 años de esto y muchos de ellos ya no están pero los supervivientes y los pocos herederos, llevan una vida bastante respetable y han convertido su pasión por lo antiguo y su imagen en  algo que enseñar al público, haciendo quedadas, carreras y exhibiciones. Incluso los más amables, van a las residencias de ancianos a darles una vuelta… Lo que quedará de ellos me es incierto pero desde luego que son verdaderamente genuinos.

Una provocación/ diversión típicamente de Raggare, conducir lento.

________________________________

“Nu är det så att Svensson kallar oss för fyllkajor, skitiga och obildade jävlar”

Att ”ragga” innebar för yrkeschaufförerna i Stockholm förr i världen att försöka få en körning, att plocka upp eventuella resenärer. Det kunde också handla om att ”ragga ihop” gods till en transport. I Småland betydde ”raggare” helt enkelt att vara oborstad.

http://www.fotosidan.se/blogs/garden/31992.htm

Raggare, det är något väldigt egendomligt om man inte är svensk. Man tar de oftast för givet, men att tänka sig att vuxna människor verkligen lever kvar i en ungdoms dröm är som en dröm i sig. De glider skandalöst in genom stan med sina flaggande ekorrsvansar, de dricker öl på offentliga platser och de är oftast snälla. Vad vet vi inte om Raggare. Jo, det är att det finns många kulturer, som till exempel i Spanien där man inte har någon som helst aning om att de ens finns och ännu mindre kan man tänka sig att de finns i det perfekta och väldesignade Sverige.

Fascinerat läste jag Sten Berglinds bok om Raggare som berättar hur det hela började och vilka de var. “Efter andra världskiget står Sverige på startlinjen – otåliga, intakta och klara att sätta fart. Det var Amerika som hade räddat oss och nu var det Amerika som skulle ta oss vidare”. Och det gjorde de med antagligen stor glädje för med detsamma kom Ford -46. Fredsforden som den så skarpsinnt kallades på reklamen och efter den, importerades alla andra bilar: Chevrolet, Buick, Cadillac, Dodge, De Soto, Pontiac, Oldsmobile…


 


Det var James Dean som var förebilden och det var ju förstås ingen höjdare i det toleranta Sverige. Rock n roll, bilar och brudar, var det som gällde. Bråk var det väl också emellan åt, men tydligen inget allvarligt, men det var ju alltid en bra nyhet för tidningar som Expressen och DN som gärna skrev om olika slagsmål, orgier och andra raggarterroristhistorier. Men de här värstingarna var ju ungdommar som helt enkelt ville njuta av livet och provocera som man oftast gör i den åldern. Men visst kunde de kontrastera den usla bilden de hade inför samhället med att hjälpa de som inte hade det så lätt. Till exempel Teddy Boys hade Luciafest för handikappade där de bjöd på kaffe och lussebullar i sin klubblokal i Sköndal. Ledaren Roffe Pettersson påpekar femtio år senare att skildringarna av raggarnas framfart i allt väsentligt var överdrivna: ”Det är bara att läsa innantill i en tidning, så fattar man att det är mycket värre på alla områden nu”. Sen fanns det en äldre dam Edith Jansson “Raggarmorsan”, hon öppnade ett antal fritidsgårdar för raggare, men blev ständigt anklagad av myndigheterna vilket oftast ledde till polisavspärningar. ”Morsan” var säker på sin sak: socialtanter, mossiga kommunalgubbar och raggarutredare hade ingen aning om vad de unga vuxna hade för behov!

Dagens raggare har flyttat ut på landsbygden där de fortfarande njuter av sina bilar, musik och gemenskap. Det finns ju en hel del olika åsikter om raggare än idag, här får man en rätt klar bild av det på www.skiftnyckel.com/ackliga-raggare.

I vilket fall som helst så är de svenskar precis som alla andra, men som lever i en helt egen och genuin kultur.

Klipp ur filmen Raggare! av Olle Hellbom